Home>Djur Parker

 

 

Karta Över Parkerna I Tanzania
I Tanzania finns ett drygt dussin nationalparker och ett antal viltreservat, skogsreservat och andra typer av naturskyddsområden. Kartan nedan visar de viktigaste parkerna.

 

 

I Tanzania finns olika typer av naturskyddsområden, t ex national park,national reserve och game reserve. Här på webbplatsen kallar vi dem alla för "parker", dit vi för enkelhets skull också räknar rika naturområden som inte är skyddade, t ex fågelsjöar.

I Tanzania finns tre huvudområden för safari: norra Tanzania, som har det bättre djurlivet, södra Tanzania, som har färre besökare, och västra Tanzania, där det finns några intressanta parker, bl a med schimpanser, men resvägen dit är mer tidskrävande och kostar mer.

När du reser första gången 
Alla förstagångsresenärer kan rekommenderas att resa till parkerna i norra Tanzania, där djurlivet saknar motstycke.

 

 

De flesta safariresenärer som besöker Tanzania reser till parkerna i norr. Här i gränslandet mellan Tanzania och Kenya ligger savannområdena som är hjärtat i den östafrikanska safari- och djurvärlden.

 

Arusha NP

Nära Arusha, visst djurliv, fåglar

Kilimanjaro NP

Bergsbestigning, natur

Lake Manyara NP

Elefanter, skogspark, fåglar

Ngorongoro CA

Krater med massor av djur, noshörning

Serengeti NP

Kattdjur, gnuvandring, allmänt artrik park

Tarangire NP

Elefanter, allmänt artrik park, fåglar

Arusha National Park

Arusha nationalpark är en nationalpark som täcker Mount Meru och området däromkring, nära Arusha i norra Tanzania. Förutom Mount Meru, landets näst högsta berg efter Kilimanjaro, innefattar parken även Ngurdotokratern och Momellasjöarna, några mindre saltsjöar.Nationalparken är endast 137 km² stor, men har ett rikt djurliv som lockar turister. Den ligger strategiskt belägen mellan landets tre mest kända naturturistmål, de betydligt större Serengeti nationalpark, Ngorongorokraterns naturreservat och Kilimanjaro nationalpark. Arusha nationalpark inrättade 1960.

Safarin utgår från Arusha 
Safarier i det norra safariområdet utgår i regel från staden Arusha, som ligger 45 minuters bilväg från Kilimanjaros internationella flygplats, dit KLM flyger direkt från Europa (Amsterdam) och dit andra flygbolag kan ta dig via Nairobi i Kenya (från bla Amsterdam och London). Berget Kilimanjaro ligger 1,5 timmes bilresa från Arusha, och en bestigning av detta Afrikas högsta berg kan lätt kombineras med en safari. Kryddön Zanzibar ligger en timmes flygresa från Arusha/Kilimanjaro, för dig som vill kombinera med sol och bad.

Bra säsonger 
En safari i norra Tanzania kan göras när som helst under året, med undantag för under regnperioden i april–maj, då framkomlighet på vägarna m m gör förutsättningarna för bra safari sämre. Två perioder som oftast är mycket bra djurmässigt är september–oktober och januari–februari. 

 

 

 

[...Tillbaka...]

Kilimanjaro National Park 5895 m

 Yta: 1 864 km2.
Bäst tid på året: Relativt jämnbra året om. Den bättre bestigningssäsongen börjar i september.
Aktiviteter: Vandring på och bestigning av berget
Vägen dit: Två timmar på rätt bra väg från Arusha. 30 minuter från Moshi.

[Kilimanjaro Klättring via Machame Leden 6 dagar - tält]

[Kilimanjaro Klättring via Marangu Leden 5 dagar - Hytt]

Kilimanjaro i Tanzania är med sina 5 895 m Afrikas högsta berg. Kilimanjaro National Park omfattar berget från 2 700 m höjd och uppåt. Berget är en slocknad vulkan med tre toppar: Kibo, Mawenzi och Shira. Kilimanjaros högst punkt är Uhuru Peak, som är toppen på Kibo.Berget har ett par olika vegetationszoner. Längst ned, efter det öppna och brukade landet kring berget, finns tät bergskog med bland annat abbotdykare (en sorts antilop) och fågelarten Hartlaubs turako. Därefter följer ett öppet hedlandskap med jätte- eller makroväxter, där djurlivet är mer sparsamt (där finns bland annat lammgam), följt av alpin öken och slutligen glaciärer med evig snö längs upp.

Berget kan bestigas av amatörer, och många safariresenärer passar på att göra ett försök i anslutning till en safariresa i Kenya eller Tanzania. Det ligger bara ett par timmars resa från Arusha och kan i regel nås samma dag som en safari till parker som Serengeti och Ngorongoro avslutas. Det innebär att bestigningen kan påbörjas dagen därpå.

 

 [...Tillbaka...]

 

Lake Manyara N.P

Yta: 325 km2 (varav ca 220 sjö eller, säsongsvis, torrlagd sjöbotten).

Bäst tid på året: Relativt jämnbra året om. Begränsad framkomlighet under april–maj.

Djurliv och sevärdheter:Trädklättrande lejon, hög elefanttäthet, fåglar. Vacker grundvattenskog.

Vägen dit: Bra asfaltsväg så gott som hela vägen från Arusha. Restiden från Arusha cirka 1,5–2 timmar. 

 

 

 

 

 

 

 

Lake Manyara National Park i norra Tanzania har inte den savannartade natur som man ofta förknippar med safari, utan är till stora delar trädtäckt. Den är en fin park, och även om den inte kan mäta sig med topparkerna Serengeti och Ngorongoro är den värd ett besök, inte minst som den ligger längs färdvägen till de båda ovannämnda och därmed lätt kan kombineras med dem.Parkens huvudattraktion är naturen, ett rikt fågelliv, elefanter och en hel del olika växtätande däggdjur. Kattdjur förekommer, men observeras inte så ofta.

Djungelliknande skog 
I parkens norra del, där infarten i parken ligger, bildar träden en högväxt och djungelliknande skog, medan de i övriga delar växer i ett trädsavannlandskap som varierar från glest till tätt och snårigt.

I skogen i norr finns gott om babianer, blå markattor, elefanter och silverkindad hornkorp. Den täta vegetationen kan dock göra det svårt att upptäcka djuren.

Längre söderut, där den glesare vegetationen har ett stort inslag av akacior, kan du få se t ex bufflar, giraffer, lejon och zebror.

Gott om vatten 
Nationalparken ligger i västra kanten av förkastningsdalen Great Rift Valleys botten, på cirka 950 meters höjd över havet. Parken ligger inklämd mellan sjön Lake Manyara och förkastningsbranten upp ur dalen. Från branten löper ett antal vattendrag ned i och genom parken, och i norr ligger grundvattnet nära markytan. Den myckna vegetationen är en följd av den goda tillgången på vatten.

Lake Manyara är en sodasjö 
Själva sjön Lake Manyara, som till del ligger inom nationalparken, är en sodasjö. Den är flackbottnad, vilket innebär att dess yta varierar mycket i storlek som resultat av nederbörd och avdunstning. Flamingor söker föda ute i vattnet och längs sjöstranden förekommer skarvar, storkar, gäss och andra fåglar som trivs vid vattnet. Närmast sjön ligger öppna gräsmarker, som är störst i parkens nordligaste och sydligaste delar.

Sjöns största tillflöde är den trädkantade Mto wa Mbu-floden längst upp i norr. Den rinner ut i sjön via ett deltaliknande våtmarksområde som hyser inte bara ett mycket rikt fågelliv utan också flodhästar. Även afrikanska bufflar ses ofta i detta område, liksom vita pelikaner. Andra spännande fågelarter som ses ibland är den vithövdade afrikanska skrikhavsörnen och den svarta hägern. Den lockar till sig fisk att fånga genom att spänna ut vingarna till en skärm som skuggar vattenytan och ger sken av att vara en plats som ger fiskarna skydd från faror.

Trädklättrande lejon 
Lake Manyara National Park är känd för sina lejon, som har den sällsynta vanan att klättra i träd och ligga på grenarna likt leoparder. Du ska dock ha tur för att få se dem, då de kan vara svåra att upptäcka där uppe. Lejonen uppträder även på marken och ses ibland kring gräsmarkerna vid sjön, som är bra jaktmarker, eller i någon uttorkad flodfåra.

Leoparder finns också i parken, men du bör inte betrakta Lake Manyara som en kattdjurspark och lämna den besviken om du inte får se några katter, vilket är det mest troliga. Dina chanser att möta de afrikanska kattdjuren är mycket bättre i Ngorongoro och Serengeti, som förhoppningsvis också finns med på ditt safariprogram. Besöka Lake Manyara 
På de flesta safarier i norra Tanzania görs bara ett halvdagsbesök i parken, vilket är ganska lagom. Du hinner då med att se parkens norra delar, som är de vackraste. I söder, där vegetationen blir buskigare och torrare, kan det förekomma en hel del tsetseflugor, som bits som bromsar och kan vara riktigt jobbiga att ha omkring sig.

Om du vill hinna se hela Lake Manyara i behagligt tempo bör du ha en eller två heldagar på dig. I och med att det finns fler och bättre parker inom räckhåll gör dock få safariresenärer så långa besök. Lake Manyara är en fin park, men inget huvudresmål på en medellång eller längre safari. Om du bara har kort tid till förfogande i trakterna kan du dock överväga att välja Lake Manyara framför bättre parker, på grund av den förhållandevis korta resan dit. Från Arusha tar den cirka två timmar med bil på asfaltväg. Parken kan därmed besökas på en dagstur.

Under regnperioderna kan parkens södra halva vara svår att nå på grund av höga vattenflöden i vattendragen som genomkorsar den. De senaste åren har dock nya broar byggts för att göra vägarna mer framkomliga.

 

[...Tillbaka...]

 

Ngorongoro Concervation Area (NCA)

Yta: 8 300 km2

Bäst tid: Bra året om. Sep–okt och jan–mar allra bäst.

Djurliv och sevärdheter:Gott om djur och många arter i Ngorongorokratern. Fantastiska vyer, vulkaner, utgrävningar i Olduvai, massajbyar att besöka.

Vägen dit: Restid från Arusha 3–4 timmar.

Resan börjar på utmärkt, nybyggd väg från Arusha. Vid parkentrén till Ngorongoro Conservation Area tar icke-asfalterad, skakig och dammig väg vid.

För att åka ned i Ngorongorokratern krävs ett fyrhjulsdrivet fordon.

Ngorongorokratern 
Huvudmålet i Ngorongoro Conservation Area är för de flesta safariturister den cirka 20 km vida och 600 m djupa Ngorongorokratern och det rika djurlivet på dess botten. Antalet stora däggdjur där nere brukar uppskattas till 20 000. Bland dessa är den svarta noshörningen,  av vilken det finns ett tjugotal i kratern, den största attraktionen. Kratern är den bästa platsen i norra Tanzania att se noshörning. Där finns också gott om rovdjur, exempelvis lejon, geparder, hyenor och schakaler som påträffas ofta. Där finns även leopard, serval och äronhund , som dock inte ses lika ofta.

 

Djurlivet i övrigt är relativt brett, med gnuer, zebror, afrikanska bufflar, elefanter (i stort sett bara hanar), flodhästar och gaseller, liksom en hel del fåglar, inte minst sådana som trivs vid vatten. Under den svenska vintern invaderas kratern av abdimstorkar, som då tycks finnas överallt, samtidigt som det stationära beståndet av gnuer och zebror får förstärkning av hjordar ur migrationen. Djuren kan ta sig ned i och upp ur kratern via upptrampade djurvägar, men de flesta håller sig där nere.

En typisk afrikansk djurart förekommer dock så gott som aldrig nere i kratern, nämligen giraffen, som inte har tillgång till rätt sorts föda där nere. Giraffer förekommer dock på annat håll i Ngorongoro Conservation Area och ses inte sällan på sluttningarna väster om kratern längs vägen mot Serengeti.


Elefant och safarijeep. Riktigt stora elefanthannar förekommer på kraterbottnen, men sällan några honor alls.

Landskapet 
Kraterbottnen ligger 1 600–1 700 möh och är i huvudsak platt och öppen, med några få kullar. Där finns en enda skog, en sodasjö, ett par större våtmarker, några rinnande vattendrag och ett antal mindre utspridda vattensamlingar. I övrigt består bottnen i huvudsak av gräs- och buskslätt.

Under den svenska hösten kan det blåsa en hel del på kraterbottnen, med stora dammmoln som resultat.

Kratersluttningen och upp- och nedfärd 
Sluttningarna uppför kraterväggen är till stor del skogklädda. Utöver djurens vandringsstigar leder tre vägar mellan kraterkanten och bottnen: en västlig för nedfärd, en sydlig för uppfärd samt en östlig avsedd för både nedfärd från och uppfärd till Ngorongoro Sopa Lodge, som ligger lite avsides på den östra sidan av kraterkanten. De två förstnämnda vägarna är branta och dåliga.


Kraterkanten är i genomsnitt drygt 600 meter hög.

Kraterkanten 
Vägen till Serengeti passerar uppe på kraterkanten, som ligger på 2 200–2 300 möh. Där uppe ligger också fyra lodger, alla med fantastisk utsikt över kratern. Där är mycket vackert. Ytterligare en lodge, Rhino Lodge, ligger på kraterkanten men saknar utsikt över kratern.

Picknick vid Ngoitokitok Springs 
Den andra picknickplatsen på kraterbottnen ligger vid Ngoitokitok Springs, en sötvattenkälla belägen öster om Lake Magadi och i norra änden av Gorigor Swamp. Picknickplatsen ligger på stranden till en sötvattensjö, som det lever flodhästar i. I sjön och våtmarkerna som den gränsar mot finns gott om fåglar, bland dem storkar, ibisar och natthägrar.

Ngoitokitok är den mer populära picknickplatsen och är därmed välbesökt. Du kan gå ur bilen och sträcka på benen längs sjöstranden. Du behöver inte hålla uppsikt efter några krokodiler, eftersom sådana inte finns i Ngorongorokratern. Däremot är det lämpligt att hålla uppsikt i skyn medan du äter din picknicklunch. En mängd bruna glador, som är tämligen stora rovfåglar, uppehåller sig kring platsen och har specialiserat sig på picknickmat. De drar sig inte för att försöka stjäla den ur händerna på ouppmärksamma safariresenärer, ibland med blodvite som följd. Det är säkrast att äta i fordonet och sträcka på benen efteråt.

Vid Ngoitokitok finns toaletter. Standarden på dessa har förbättrats något under senare år, men är fortfarande lite sisådär. Ngorongoro Conservation Area administreras av en lokal myndighet, till skillnad från nationalparkerna som sköts av statliga Tanapa. Tanapa lägger betydligt större resurser på toaletter, vägunderhåll m m till turisternas fromma.


En safarigrupp har lunchpaus vid Ngoitokitok Springs.

 

Ngorongoro Conservation Area (NCA) är ett stort naturskyddsområde i norra Tanzania, beläget mellan Serengeti National Park i väster och förkastningsdalen Great Rift Valley i öster.

Högland i öster 
Den mest kända delen av NCA är den stora och djurrika Ngorongorokratern, som ligger i höglandet i NCA:s östra del. I höglandet, där den högsta toppen når 3 648 m, finns gott om högväxt och tät bergskog. Norrut från Ngorongorokratern finns två mindre kratrar, Olmoti och Empakaai, som också går att besöka.

Strax utanför nordöstra NCA ligger vulkanen Oldoinyo Lengai, som är aktiv (om än lågaktiv) och fortfarande får utbrott med jämna mellanrum.

Slätt i väster 
Väster om höglandet blir landskapet platt och öppet – här börjar Serengetislätten. Där ligger Olduvai Gorge, eller Olduvaiklyftan, där arkeologer har funnit fossil efter människans förfäder i lagren av lava, vulkanaska och lera. Många safariresenärer gör ett stopp vid platsen, som ligger nära vägen mellan Ngorongorokratern och Serengeti. Där finns ett museum med rastplats. Ett annat populärt besöksmål bland resenärerna är någon av de massajbyar som ligger längs färdvägen till Serengeti.

Under de svenska vårmånaderna uppehåller sig ofta stora hjordar med gnuer och zebror i västra NCA.

"Conservation Area" 
Ngorongoro Conservation Area är en särskild typ av naturskyddsområde, inte en nationalpark (som t ex Serengeti och Lake Manyara). Reglerna för NCA medger bland annat att massajer får bo där och hålla sin boskap på traditionellt vis. Det här är en konstruktion för att göra det möjligt för massajerna att utnyttja och leva i området, samtidigt som naturen skyddas.

 

 

Ingen riktig vulkankrater 
Även om Ngorongoro var en vulkan är kratern ingen egentlig vulkankrater utan en kitteldal, som är återstoden av det berg som en gång reste sig på platsen, men som nu har eroderat och störtat samman. Höjden på berget tros ha legat i spannet mellan Mount Merus 4 566 m och Kilimanjaros 5 895 m.Många besökare 
Kratern är välbesökt, vilket innebär att många fordon kan befinna sig där nere samtidigt. De ibland omskrivna bilansamlingarna kring intressanta djur är dock inte närapå lika stora som de som kan förekomma i t ex Masai Mara i Kenya.

Zebror i Ngorongorokratern.

Lake Magadi 
Ngorongorokraterns tydligaste landmärke, sodasjön Lake Magadi, ligger dragen åt sydväst från kraterbottens mitt. Sjön har liksom de flesta sodasjöar en flack botten, vilket gör att vattenspegeln kan minska mycket i storlek till följd av avdunstning under torrperioderna. Och liksom i andra sodasjöar håller flamingor till i Lake Magadi, där de hittar den sorts småkräftdjur och småorganismer som de lever av. Under torrperioderna, som generellt sett är den bästa tiden för safarier, ska man dock inte vänta sig enorma mängder flamingor. De tenderar att vara fler vid högre vattenstånd. Skärfläckor, nilgäss och styltlöpare är några andra fågelarter som ofta ses vid strandkanten.

Djuren dricker inte av det sodahaltiga vattnet. Ett par bäckar med sötvatten rinner dock ut i sjön. Vid dessa inflöden, liksom längs själva bäckarna, kan djur ses dricka och fåglar tvätta sig. Det händer också att man ser flodhästar ligga i det grunda vattnet nära ett inflöde. Det största inflödet kommer från Mandusi Swamp norr om sjön, som i sin tur matas av Mungefloden.

Också hyenor ses ibland liggande i vattnet nära stranden, och det händer att schakaler jagar flamingor, särskilt när större mängder sådana uppehåller sig i sjön.


Sodasjön Lake Magadi drar till sig fåglar av olika slag, bl a flamingor.

Leraiskogen 
Lerai Forest, eller Leraiskogen, är ett annat tydligt landmärke, som kan ses både uppifrån kraterkanten och från de flesta delar av kraterbottnen. Skogen ligger söder om Lake Magadi och är den största ansamlingen av träd i kratern, av vilka de flesta är gulbarkade akacior. Bland djuren som ses mest hör elefanter, gröna markattor och babianer till de vanligaste, men det händer också att noshörningar observeras. De flesta besökare ägnar dock inte så mycket tid åt djurskådning i Leraiskogen, då där bara finns en enda väg, vilket begränsar möjligheterna att söka efter djur.

Från Leraiskogens östra ände utgår också den södra uppfartsvägen, som når kraterkanten inte långt från Ngorongoro Wildlife Lodge. Efter ungefär 2/3 av vägen upp finns en vägbom som stängs klockan 18. Det gäller alltså att lämna kraterbottnen i tid för att inte vara på fel sida när bommen stängs. Uppfarten tar omkring en halvtimme, men i och med att vägen är både brant och mycket dålig är det klokt att ha en tidsmarginal. Fyrhjulsdrift är ett måste.

Vid uppfartsvägens början nere i kratern ligger en picknickplats där det också finns enkla toaletter. Fordon som lämnas obevakade på platsen med öppna bilfönster eller takluckor brukar snart få besök av gröna markattor på jakt efter mat. De stökar snabbt till ordentligt, så glöm inte att stänga.

Öster om skogen och picknickplatsen börjar Gorigor Swamp, ett våtmarksområde där bufflar och elefanter inte sällan ses.


Delar av Leraiskogen.

 

Seneto Springs 
Seneto Springs är en sötvattenkälla belägen där den västra nedfartsvägen når kraterbottnen. Här syns ett par små vattenspeglar, liksom ofta massajer som vattnar sin boskap.

Flodhästar i Hippo Pool 
Norr om Lake Magadi ligger våtmarksområdet Mandusi Swamp. De södra delarna, inklusive vattenhålen som finns där, kan vara helt torrlagda under torrperioderna, men längre norrut visar den frodigare grönskan att tillgången på vatten i området är god.

I utkanten av Mandusi ligger Hippo Pool, dvs en flodhästhölja. Från stranden kan besökarna se flodhästar på nära håll och inte sällan också andra djur i området omkring, exempelvis bufflar, gnuer och zebror. Fåglar som bronsibis, kohäger, afrikansk ibisstork och afrikansk jakana ses ofta. Även rovdjur som lejon och hyenor dyker upp ibland.


Flodhästar i Hippo Pool.

Utsikt från Engitati 
Norr om Mandusi Swamp ligger en platåformad höjd med namnet Engitati. Somliga anser att den är resterna av själva toppen på det höga berg som dagens krater är återstoden av. Från platån är utsikten över kraterbottnen fin, så det är värt att ta den extra svängen upp.


Engitatiplatån.

Mungefloden 
Munge River, eller Mungefloden, har sin källa i den högre belägna Olmotikratern, vars platåformade kraterkant syns i silhuett mot himlen när man tittar norrut över Ngorongorokratern. Floden är av formatet större bäck, men har en viktig roll för naturen och djurlivet, då den förser Mandusi Swamp och Lake Magadi med vatten. Trots den ringa storleken kan floden ses på håll, till och med uppifrån den södra kraterkanten, då den kantas av träd och därmed liknar ett band av träd som bryter av mot den öppna slätten omkring.

För djurens del innebär floden en plats att dricka, liksom en plats där fåglar kan tvätta sig – det är inte ovanligt att se gamar i färd med detta vid Munge. Träden och buskagen längs floden ger också skugga och skydd, bland annat för leoparder, som annars och med undantag för i Leraiskogen inte har så många lämpliga vistelseområden på den öppna kraterbottnen. Också lejon och hyenor tar skydd i vegetationen för att vila sig eller för att spana efter byten.


Gnuer och zebror bevakar en grupp lejonhanar hitom Mungefloden.

Noshörningsmarker 
De flesta besökare vill gärna se någon av de svarta noshörningar som lever i Ngorongorokratern, och om man reser med en lokalarrangör som har bra och erfarna guidechaufförer får man också för det mesta se åtminstone en. Vi själva har som mest sett 14 individer under ett dagsbesök, men att se dem i sådana antal är inte vanligt.

Noshörningarna flyttar sig mellan olika områden för att hitta föda och kan därmed i princip påträffas var som helst. Man ser dem dock oftast i kraterns östra halva, och det oftast i områdena som gränsar mot Lake Magadi.

I början av den svenska sommaren, vilket i norra Tanzania är tiden strax efter årets stora regnperiod, kan gräset och buskvegetationen på kraterbottnen vara såpass hög att noshörningarna är svåra att upptäcka. Efter hand tunnas vegetationen dock ut. Mot slutet av samma torrperiod, som normalt sträcker sig till och med oktober, försvåras noshörningsskådningen på nytt, men då på grund av vindarna som river upp dammoln som noshörningarna inte trivs i. Så års är de ofta stillaliggande under dagtid, vilket gör dem svårare att upptäcka. De flesta resenärer får se noshörning, men inte sällan på lite håll. Under regnperioder och under torrperioden som sammanfaller med den svenska vintern brukar noshörningarna vara betydligt mer aktiva under dagarna. Då har du de bästa chanserna att se dem på nära håll.


Noshörningar vid Lake Magadi.

Rovdjur på jakt 
Ngorongorokratern är ett av världens mest rovdjurstäta områden. De arter som ses oftast är lejon, fläckiga hyenor och guldschakaler, men också geparder, leoparder, servaler och öronhundar förekommer. Rovdjur kan påträffas i stort sett över hela kraterbottnen.

De stora rovdjuren lever främst av att jaga andra däggdjur, som det finns gott om i kratern. Växtätarna är dock beroende av hur regn, torka och avbetning påverkar tillgången på föda och rör sig därför mellan olika områden för att få tillgång till mat. De stora rovjduren får söka sig till samma områden, i den mån deras revir och vistelseområden medger, eller klara sig på ett glesare bestånd av byten i det egna vistelseområdet till betesförhållandena förändras på nytt och hjordarna med bytesdjur återvänder.


En gepard på västra sidan av Lake Magadi.

Eftersom tillgången på bytesdjur i Ngorongorokratern generellt sett är god kan lejonen i högre grad än i andra djurområden jaga under dagtid – i kratern är de inte tvungna att i samma utsträckning utnyttja nattmörkret för att kunna närma sig byten. Det innebär att chansen att se lejon jaga är större i kratern än på många andra håll. Du bör dock inte förvänta dig att få se jakter, eftersom sådana är kortvariga och kräver att du är på rätt plats vid exakt rätt tillfälle. Men du kan ha tur.

Också geparden kan ses jaga, vilket den till skillnad från lejon och leoparder så gott som alltid gör på dagen. Dess byten är oftast gaseller, men också antilopkalvar och zebraföl är lagom stora.

Hyenor påträffas lite överallt, men är sällan särskilt aktiva – hyenorna i Ngorongorokratern ses oftast vilande. Servaler och öronhundar förekommer, men dessa betydligt mindre djur är svårare att se och upptäcks för det mesta av en tillfällighet.


En zebrahjord på kraterbottnen anar oråd.

Olmoti och Empakaai 
De båda kratrarna Olmoti och Empakaai ligger norr om Ngorongorokratern och liksom den senare resterna av berg som har fallit samman. Varken Olmoti eller Empakaai kan mäta sig med Ngorongorokratern i fråga om djurliv, utan är främst att betrakta som natursköna. Båda är mindre än Ngorongoro och ligger bortom de normala turiststråken. Eventuella besök måste specialarrangeras. Det går att vandra till fots i områdena om du anlitar en parkvakt som eskort.

Olmotikratern är grund och gräsbevuxen, och nås efter en brant och jobbig vandring – kraterkanten ligger på cirka 3 000 meters höjd, vilket är ett antal hundra meter högre än det omgivande höglandet, och luften börjar bli märkbart tunnare på denna höjd. På den södra sluttningen ligger ett vattenfall (vars frånflöde mynnar ut i sodasjön Lake Magadi i Ngorongorokratern). Empakaaikratern erbjuder vidsträckt utsikt mot vulkanen Oldoinyo Lengai och Lake Natron i norr och, om luften är klar, mot Kilimanjaro långt borta i öster. Halva kraterbottnen täcks av en sodasjö. I kratern lever främst bufflar, antiloper och fåglar, och i skogen på kraterkanten bland annat apor.


Den aktiva vulkanen Oldoinyo Lengai.

Andra vulkaner 
Du som besöker Ngorongorokratern kan inte undgå att notera det höga berget sydväst om kratern, på vänster sida om vägen när du anländer till Ngorongoro från Arushahållet. Berget heter Oldeani och är liksom övriga berg i området en slocknad vulkan. Oldeanis högsta punkt ligger på 3 216 möh. Öster om Ngorongorokratern ligger ett än högre berg, Loolmalassin, som når 3 648 möh. Det ligger längre bort från färdvägen och ses som silhuett mot himlen.

Två andra vulkaner ses från västra sidan av Ngorongorokraterns kant, längs vägen som man åker på väg antingen till den västra nedfarten till kratern eller till Serengeti. På vänster sida om denna väg ligger en dal som kallas Malaniasänkan, bortom vilken ett stort berg reser sig. Det är 3 132 meter höga Lemagurut. Strax öster om (hitom) ligger den lägre vulkantoppen Sadiman, som vid ett utbrott för ca 3,6 miljoner år sedan täckte marken i omgivningen med aska. I denna lämnade tre av våra förfäder, som var förmänniskor av artenAustralopithecus afarensis, fotspår. Spåren i sig är i dag övertäckta för att skyddas och kan inte ses. Däremot finns en avgjutning på museet i Olduvai, som ligger ytterligare en stunds färd i riktning mot Serengeti. Från museet kan du för övrigt se ytterligare en vulkan i fjärran (i ostsydostlig riktning) om det inte är för disigt, den aktiva Oldoinyo Lengai.

Oldoinyo Lengai 
Oldoinyo Lengai, vilket betyder Guds berg på massajfolkets språk, är en aktiv vulkan som reser sig omkring 1 000 meter över slätten. Berget är intressant för vulkanforskare, då den har en typ av lava som inte förekommer någon annanstans i världen och som på grund av sin låga smälttemperatur kan studeras på förhållandevis nära håll.

Efter en serie jordbävningar i området sommaren och hösten 2007 fick Oldoinyo Lengai utbrott. Delar av den boskapsskötande kringbefolkningen fick lämna området till följd av nedfall av aska. I början av 2008 ebbade utbrottet ut.


Rök från Oldoinyo Lengai sedd från västra NCA i början av 2008.

Lake Ndutu och Lake Masek 
I den västligaste delen av Ngorongoro Conservation Area, på gränsen mot Serengeti, ligger sodasjöarna Lake Ndutu och Lake Masek. De omges av träd- och buskmarker, som bryter av från den kringliggande kortgrässlätten. Ndutu- och Masekområdet är framför allt bra under den svenska vintern och förvåren, då delar av migrationen ofta uppehåller sig i omgivningen. Så års är det heller inte ovanligt att gott om kattdjur uppträder i området.

Vandring vid lake Maasek

 


Flamingo vid Lake Ndutu.

Big five 
Djursviten elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard brukar kallas Big five. Om du är ute efter att se Big five har du goda chanser att se lejon, elefant, buffel och noshörning i Ngorongorokratern. Leoparder förekommer visserligen också där, men de observeras inte särskilt ofta. Leoparden trivs inte i den sorts öppna gräsland som dominerar kraterbottnen. Störst chans på leopard finns i Leraiskogen i södra delen av kratern, kring Mungefloden i nordöstra delen och i den tätare vegetationen som klär kraterkanterna.

Om du kombinerar Ngorongorokratern med ett besök i Serengeti ökar dina chanser att se leopard under safarin.

Fåglar 
Några av fågelarterna som du kan se vid sidan om under däggdjursskådning i Ngorongorokratern är krontrana, abdimstork, vit stork, maraboustork, afrikansk ibisstork, helig ibis, skuggstork, flamingo, struts, rödnäbbad and, korprall, kittlitzstrandpipare, styltlöpare, nordlig termitskvätta, kapkråka, större tornfalk och brunglada. Uppe på kraterkanten kan du se skogs- och bergslevande arter som turakoer och rödvingad glansstare.


Strutshane i Ngorongorokratern.

Olduvai 
Vid utgrävningsplatsen i Olduvai Gorge (eller Olduvaiklyftan), som ligger inte långt från vägen mellan Ngorongorokratern och Serengeti, har man funnit upp till 2 miljoner år gamla fossil efter människans förfäder. Fossil efter flera olika förmänniskoarter har hittats –Australopithecus boisei, Homo habilis och Homo erectus – liksom efter den tidiga (400 000 år gamla) respektive nutida (17 000 år gamla) Homo sapiens. Sådana fossil, liksom fossil efter nu utdöda djurarter, visas på ett litet museum som ligger i anslutning till utgrävningsplatsen. Där finns också en avgjutning av 3,6 miljoner år gamla fotspår som en än äldre förmänniskoart, Australopithecus afarensis (samma art som Lucy, vars fossil påträffades i Etiopien), lämnat efter sig i Laetoli några mil från Olduvai.

Många safariresenärer stannar till för att besöka museet på väg till eller från Serengeti. Entrépriset är TZS 3 000, motsvarande drygt 15 kronor.


Olduvai Gorge.

Massajerna 
Massajfolket slog sig ned i Serengeti- och Ngorongoroområdet för ett par hundra år sedan efter att ha vandrat in norrifrån och fördrivit de stammar som redan levde där. De stora gräsmarkerna lämpade sig väl för de boskapshållande massajerna.

När nationalparken Serengeti upprättades 1951 fördrevs i sin tur massajerna. I slutet av 1950-talet styckades dock den östra delen av Serengeti av till en separat park, som fick namnet Ngorongoro Conservation Area och ett regelverk som tillät massajfolket att leva där. I dag finns ett antal massajbosättningar runtom i Ngorongoro, och det är inte ovanligt att t ex se massajer som vallar ned och vattnar sina kor i Ngorongorokratern.

Många safariresenärer stannar till och besöker en massajby längs vägen mot Serengeti. Ett sådant besök kostar USD 50 per fordon. Bara vissa byar får besökas. Dessa har karaktär av turistattraktion, men ger ändå en inblick i massajernas liv.


Sjungande massajer.

 

 

[...Tillbaka...]

 

Serengeti NP

Yta: 14 763 km2.
Bäst tid:
 Bra året om. Sep–okt och jan–mar allra bäst.
Djurliv: Stora hjordar, migrationen, gott om kattdjur, allmän artrikedom.
Vägen dit: Vägen till Serengeti från Arusha går under de första timmarna på bra väg. Sedan återstår omkring fyra timmars körning på rätt dålig väg för att nå Seronera mitt i Serengeti.


Eftersom Lake Manyara och Ngorongoro ligger på vägen går det att lägga upp en rutt med kortare etapper och stopp på dessa ställen.

Serengeti är nog en av världens mest kända nationalparker. Den ligger i norra Tanzania och är landets nästa största park (efter viltreservatet Selous längre söderut). Den är den djurmässigt bästa parken i norra Tanzania och på grund av sin kvalitet ett självklart huvudresmål året om.Kortfattat kan Serengeti sägas bestå av stora grässlätter i söder, akaciesavann i mitten, trädsavann i norr, samt växlande trädsavann och slättområden kantade av låga berg i väster. På många håll förekommer kopjes – granitöar – som med sin vegetation och sina klippor är populära tillhåll för många slags djur, inte minst de stora katterna. De största floderna kantas av galleriskogar, dvs av områden med höga träd och tämligen tät undervegetation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Typisk savann 
Tack vare sitt rika djurliv är Serengeti huvudresmålet på många safariresor i norra Tanzania. Också fågellivet är bra, och landskapet i de södra och centrala delarna är det typiska savannlandskap som många reser till Afrika för att få se.

Serengeti ligger längst bort bland huvudparkerna i norra Tanzania. Bitvis kan vägen dit vara i riktigt dåligt skick, med gupp, hål, dålig beläggning och tvättbräda. Restiden från staden Arusha, varifrån de flesta safarier i norra Tanzania utgår, till centrala Serengeti är cirka sju timmar. Om du vill undvika att färdas på dåliga vägar är safariflyget ett bra alternativ. Med flyg når du Serengeti på cirka en timme från Arusha. Det går dagliga flyg till de centrala (Seronera), norra (Lobo) och västra (Grumeti) delarna av parken.

Seronera och centrala Serengeti 
Seronera ligger i centrala Serengeti och betraktas av många som parkens bästa område. Området är en gränszon mellan två naturtyper – grässavannen i söder och trädsavannen i norr. Naturen i Seronera består av omväxlande klassisk savann med öppna gräsmarker och spridda dungar med bland annat paraplyakacior, trädsavann samt trädkantade flodfåror. Det gör att det finns vistelseområden som passar många olika djurarter.

Några av djuren som ses ofta är giraffer, som äter skott och blad i kronorna på akacior, topiantiloper, som betar gräs i öppen terräng, och hjordar med impalor, som oftast ses i områden med gles trädsavann. Vattenbockar, koantiloper, vårtsvin och afrikanska bufflar är inte heller ovanliga. Elefanter förekommer ibland i Seronera, men hjordarna rör sig över mycket stora områden

De flesta av de afrikanske rovdjuren uppträder i området, bland demlejon, leoparder, geparder, servaler, schakaler, manguster ochöronhundar. Hyenor ses ofta och brukar höras på nätterna.


Leopard uppe på träd vid seronera floden.

I Seroneras utkanter finns också ett antal områden med kopjes, eller granitöar, som är populära tillhåll för bland annat de stora kattdjuren.
Under vinterhalvåret brukar
 migrationen uppehålla sig kring Seronera eller i områden som kan nås därifrån. Det gör att Seronera är ett bra basområde att bo i under safarier.
I centrala Seronera finns ett besökscenter med bland annat kiosk, picknickplats och toaletter. Där finns också en naturstig med informationstavlor som beskriver miljön, naturen och djurlivet i omgivningen. I närheten finns en bensinstation och Seronera Wildlife Lodge, som är den enda lodgen i centrala Seronera.


Lejon i centrala Serengeti.

Seronerafloden 
Seronerafloden, som är en av Serengetis få floder som är vattenförande året om, löper genom Seronera och är en annan orsak till att det finns gott om djur i området. Vissa djur kommer för att dricka, medan andra, som flodhästar och krokodiler, lever i floden. Lejon kommer för att jaga bland de drickande djuren. Där finns också många fågelarter, alltifrån storkar och hägrar till småvadare.

Tack vare den goda tillgången på vatten kantas floden av träd. Gulbarkad akacia, paraplyakacia, vilddadelpalm och korvträd är några av de vanligaste arterna. På mornar och sena eftermiddagar ses många gamar, örnar och maraboustorkar i träden. Floden och dess biflöden, som under större delen av året är torrlagda men likväl kantade av träd och buskar, är också en utmärkt plats att söka efter en av de mer svårfunna djurarterna, leoparden. Den tillbringar gärna dagen vilande på en trädgren eller i en klyka, dit den också släpar upp sina byten för att kunna äta i fred för bland annat hyenor. Längs floderna finns gott om lämpliga leopardträd, liksom bytesdjur, bland annat rörbockar, som alltid håller till nära vatten.

Lejon äter en Sebra vid Seronerafloden

I vardera änden av centrala Seronera har floden fördämts, så att två höljor har bildats. Här kan du se en hel del fåglar, flodhästar och ibland krokodiler.

Väster om Seronera ligger låga berg. Grässavannen mellan dessa och Seronerafloden är ett bra område att söka efter lejon i, men också geparder kan förekomma. Djurskådning längs ett par flodfåror som leder mot Makoma Hill ger inte sällan utdelning i form av leopard, som i regel hittas i träden. Ofta upptäcker man inte själva kroppen först, utan ben eller en svans som hänger ned under en gren. I området finns också en picknickplats med enklare toaletter.


Afrikanska
 Bufflar och lejon bredvid bilen

Maasai Kopjes 
Ett stycke sydost om centrala Seronera ligger Maasai Kopjes, en ansamling av granitöar omgivna av vidsträckt och svagt böljande grässlätt. En miljard år av erosion har givit urberget som öarna består av besynnerliga former med klippor, hällar och till synes travade stenblock. I klippskrevorna växer träd och buskar, vilket ger mat och skydd åt bland annat
 klippgrävlingar och mindre antiloper. Agamödlor syns kila över hällarna och har man riktig tur kan man få se klippörnen, en stor örn som gärna jagar klippgrävling. Andra jägare som gärna söker sig till både Maasai Kopjes och andra kopjes är kattdjuren. Alla de tre stora afrikanska katterna – lejon, leopard och gepard – kan förekomma. Klipporna ger skydd åt ungar och är utmärkta utkiksplatser att spana efter byten från.


Kopje omgiven av bushvägar i centrala Serengeti.

Maasai Kopjes ligger nära Seroneraflodens början. Det innebär att en tur till dessa granitöar kan bli en riktig kattspaningstur, som först följer floden åt sydost från centrala Seronera och sedan fortsätter bland klipporna och över grässlätten mellan dem. Den här rutten passar bra på en 2,5 till 3 timmar lång djurskådningstur på morgonen eller sena eftermiddagen.

En längre djurskådningsrutt, som kräver lite mer tid till förfogande men också har Maasai Kopjes som mål, går först rakt österut genom trädsavann från centrala Seronera, fortsätter ut över grässavann, viker av söderut längs Ngare Nanyukifloden till Boma Kopjes, och leder sedan västerut över öppna gräsområden till Maasai Kopjes. Därifrån följs Seronerafloden åt nordväst på återfärden till centrala Seronera.


Granitöar.

Retima Hippo Pool 
Ett stycke norr om centrala Seronera, belägen i ett tätare träd- och busksavannområde, ligger flodhästhöljan Retima Hippo Pool. Där möts Seronerafloden och Rangifloden, och på denna plats finns en naturlig hölja som har vatten nog för flodhästarna även under svåra torrperioder. Flodhästarna är skapta med ett känsligt skin som inte tål mycket sol, varför de tillbringar det mesta av dagarna nere i vattnet. De äter i stället på nätterna, då de går upp på land och beger sig till platser där det finns gräs att beta.

I Retima finns det alltid flodhästar. Vattnet är omgivet av höga flodbankar, där du som besökare kan röra dig till fots för att titta på och fotografera flodhästarna. Dessutom går det ofta att se krokodiler, ibland riktigt stora sådana. Du bör ha krokodilerna i åtanke när du rör dig på platsen och inte gå för nära vattenbrynet – om du håller dig tio meter från vattnet kan du inte överraskas av en lurpassande krokodil.

Under torrperioder händer det ofta att vattnet i höljan står still – inget nytt vatten flyter till och inget rinner därifrån. Eftersom flodhästarna uträttar sina behov i vattnet kan detta bli minst sagt ofräscht med tiden, vilket man inte behöver någon känslig näsa för att uppfatta. Om du har tur ligger vinden dock bort från dig vid besöket.

För oss safariresenärer är det bättre ordnat. Numera finns det toaletter för besökare på platsen, som lätt nås under en 2,5 eller 3 timmar lång djurskådningstur från centrala Seronera.


Flodhästar i Retima Hippo Pool.

Logi i Seronera 
Mitt i Seronera ligger Seronera Wildlife Lodge, som den tanzaniska staten lät bygga som första lodge i parken. Det centrala läget i parken är ypperligt och bra djurskådning börjar omedelbart utanför lodgen. Två andra stora lodger – Serena Safari Lodge och Sopa Lodge – ligger mindre än en timmes bilfärd åt nordväst respektive sydväst från Seronera. Därutöver finns någon tältcamp inne i parken på ungefär samma avstånd och ett antal mindre eller medelstora tältcamper strax utanför parkgränsen i Ikomaområdet, dit färden tar en knapp timme.

Du kan se de olika lodgerna och deras läge i parken på parkkartan som du hittar i vänsterspalten på den här sidan.


Gepardhona med ungar i södra Serengeti.

Södra Serengeti 
De flesta besökare som tar sig till Serengeti landvägen anländer längs vägen från Arusha via Ngorongoro Conservation Area, dvs anländer till parkens sydöstra del. Där är landskapet platt och gräsbevuxet, till synes utan mycket annan högre vegetation än ett och annat buskage. Slätten sträcker sig så långt ögat kan se. Detta är gasellernas hemvist. De har inte samma behov av dricksvatten som andra betande djurarter, utan klarar sig bra i detta oftast vattenlösa land. Två slags gaseller finns i Serengeti: Thomsons gasell och Grants gasell. De är ganska lika varandra, men kan särskiljas bland annat på storleken (Grants gasell är större) och teckningen (Thomsons gasell har ett brett svart band på sidan, medan det vita fältet på rumpan på Grants gasell fortsätter upp ovanför svansen).

Huvudvägen 
De flesta besökare bor inte i parkens södra delar, utan fortsätter längs huvudvägen till Seronera eller ännu längre norrut/västerut. Vägen från parkgränsen till Seronera, som ligger mitt i Serengeti, tar ungefär två timmar att köra. Den är en grusväg vars kvalitet varierar. I bästa fall har parkmyndigheten låtit skrapa den med väghyvel nyligen så att den är skaplig att åka på. I värsta fall är den en 65 km lång tvättbräda. Oavsett vilket kan du räkna med en hel del vägdamm.

Den här vägen rakt genom Serengeti är huvudvägen mellan Arusha och Victoriasjön. Det innebär att lastbilar och andra transportfordon ses emellanåt. För din del är den dock inte en ren transportresväg, utan det finns goda chanser att se djur.


Safarijeep i sydöstra Serengeti, som domineras av enorma grässlätter.

De stora hjordarna 
Under den svenska vintern brukar
 migrationen normalt uppehålla sig på slätterna i södra och sydöstra Serengeti. Vid tillfällen kan ofantligt stora hjordar av dessa gnuer och zebror samlas. Till skillnad från gasellerna är de dock beroende av tillgång till dricksvatten, liksom av att där finns tillräckligt med bete. Därför förflyttar sig hjordarna ständigt, över mycket stora områden och ofta också snabbt. Det innebär att det är omöjligt att förutsäga var hjordarna kommer att befinna sig vid en given tidpunkt. Ibland håller de sig nära de stora vägarna, där de enkelt kan ses, för att vid andra tillfällen befinna sig i delar av parken där de inte går att hitta eller nå.


Zebror och gnuer ur migrationen i södra Serengeti.

Lake Ndutu och Lake Masek 
Vid Serengetis sydöstra parkgräns mot Ngorongoro Conservation Area ligger Lake Ndutu och Lake Masek, som är sodasjöar omgivna av tätare skogs- och busksavann. Området är som bäst under den svenska vintern och våren, då migrationen ofta uppehåller sig i närheten. Då ses också många rovdjur i området, bland dem de stora katterna – lejon, leopard och gepard. Även några av de små kattdjuren – serval, karakal och afrikansk vildkatt – rapporteras ofta från Ndutu-området.

I sodasjöar som Ndutu och Masek uppehåller sig ofta flamingor, som hittar sin typ av föda där. Under torrperioderna, då de flackbottnade sjöarna till följd av avdunstning minskar mycket i storlek, brukar dock mängden flamingor vara ganska liten.


Betande gnuer vid Lake Masek.

Naabi Hill 
Till skillnad från i de flesta andra parker ligger ingen bemannad parkentré vid parkgränsen när du anländer till Serengeti från Ngorongoro Conservation Area. Det enda som markerar gränsen är en skylt över vägen. I stället ligger parkentrén vid Naabi Hill, som du når efter ytterligare en halvtimmes bilfärd över ändlös slätt. Vid entrén finns parkmyndighetens kontor, toaletter, en kiosk, en liten affär och en picknickplats. Där finns också två stigar (från toaletterna närmast parkeringsplatsen åt Ngorongorohållet respektive från kiosken) upp på berget intill, varifrån du har vidsträckt utsikt över savannen. Det är ganska brant, men inte särskilt långt att gå.

I vissa områden öster och väster om Naabi Hill är det till skillnad från i parkens övriga delar tillåtet att köra offroad med safarifordonen.


Gnuer korsar huvudvägen vid Naabi Hill.

Gol Kopjes 
Öster om Naabi Hill ligger Gol Kopjes, som är en samling spridda granitöar som kan vara ett bra lejonområde, framför allt under vintersäsongen då migrationen befinner sig i södra Serengeti. Också geparder trivs i den här miljön. Geparden har gaseller som sitt främsta byte och är specialiserad på att jaga i öppen terräng lik den kring granitöarna. För att besöka Gol Kopjes krävs att du/gruppen löser ett särskilt tillstånd (som kostar USD 10) vid Naabi Hill.

Ett stycke norr om Gol Kopjes ligger ytterligare ett område med granitöar, Barafu Kopjes.

Simba Kopjes 
Ytterligare en halvtimmes färd från Naabi Hill mot Seronera i centrala Serengeti passerar huvudvägen ett granitöområde med det lovande namnet Simba Kopjes – "simba" betyder lejon på swahili. Ett antal småvägar leder mellan öarna och lejon påträffas också mycket riktigt där ibland.


Simba Kopjes.

Simba Kopjes Hippo Pool 
Från Simba Kopjes leder en liten bushväg rakt västerut över grässavannen. Vägen saknas på de flesta parkkartor och har heller inget synbart slutmål när man svänger in på den. Efter en stund syns dock frodigare grönska och man kommer fram till ett litet vattendrag, som liksom vägen fortsätter västerut. Längs detta vattendrag syns en hel del fåglar, liksom rörbockar. Här kan också lejon och geparder förekomma, särskilt under perioder då bra bete gör att många gräsätare håller till i omgivningen. Ett stycke vidare bort längs vägen finns en liten flodhästhölja, Simba Kopjes Hippo Pool, omgiven av träd.

Området är inte alltid sprudlande av däggdjursliv, men miljön och frodigheten är vacker och värd att se, inte minst under torra säsonger när savannen omkring har gulnat.


Lejon hanne vid jeepen

Grustag längs vägen 
Längs vägen mellan Simba Kopjes och Seronera ligger ett par grustag, där man har hämtat grus till vägarna i den här delen av parken. Det händer att lejon och geparder söker sig till tagen, där det bland annat finns små höjder som ger god utsikt över savannen och som därför lämpar sig för spaning efter bytesdjur.
 

Moru Kopjes 
Granitöområdet Moru Kopjes ligger väster om Simba Kopjes. Det ligger inte längs huvudvägen till Seronera, men kan nås via bushvägar därifrån eller via en sidoväg från Simba Kopjes. De flesta safariresenärer besöker dock inte Moru, förmodligen för att det ligger tämligen långt från lodgerna i Seroneraområdet.

Moru Kopjes är ett stort granitöområde, som dessutom har en vacker parkliknande karaktär. Det främsta dragplåstret är dock de svarta noshörningarna – de flesta individer i Serengetis lilla noshörningsbestånd håller till här. Det är svårt att hitta dem, då området som de håller sig inom är mycket stort, men det är inte ogörbart.

I Moru Kopjes finns också två platser med spår efter massajerna som förr levde i Serengetiområdet. Där finns dels ett stort stenblock som massajerna slog på med stenar för att skapa toner som hördes över slätten, dels massajmålningar på en klippa.


Liggande lejon på en kväll vid Moru kopjes.

 

[...Tillbaka...]

 

Tarangire NP

Yta: 2 642 km2.

Bäst tid på året: Den svenska hösten och övrig torrperiod.

Djurliv: Artrik park med skiftande naturtyper, stora elefanthjordar.

Vägen dit: Det mesta av den cirka 1,5 timmar långa resan från Arusha görs på en asfaltväg i tämligen bra skick. Efter avfarten från huvudvägen återstår knappt 10 km på sämre, oasfalterad väg till parkgränsen.

 

Tarangire National Park i norra Tanzania är elefanternas och baobabträdens park, där du vid rätt tid på året – under den svenska hösten – kan få se stora mängden djur.

Vid sidan om elefanterna finns där ett djurliv med många olika däggdjursarter, bland dem de stora rovdjuren, och det mest artrika fågellivet bland de tanzaniska parkerna.

Tarangire ligger nära färdvägen till parkerna Serengeti, Ngorongoro och Lake Manyaraoch kan därför lätt kombineras med dessa på en safari.

 

 

 

 

Baobabträd i solnedgången.

Från savann till våtmark 
Med en yta om cirka 2 600 km2 är Tarangire en med tanzaniska mått medelstor park. (Jämfört med parkerna i grannlandet Kenya är den tämligen stor – den kenyanska topparken Masai Mara är t ex drygt 1 500 km2.) Höjden över havet brukar uppges till cirka 1 100 meter, men höjderna varierar från omkring 900 möh till över 1 300.

Parken består av många olika vegetationsområden, bland dem öppen grässavann, trädsavann, våtmarker och palmskog. I stora områden i parken finns gott om baobabträd. Tarangirefloden, som flyter från söder till norr genom hela parken och rinner ut i den lilla sodasjön Lake Burungi strax utanför parkgränsen i nordväst, kan sägas vara parkens livsnerv.


Trädsavannlandskap i norra Tarangire under torrperioden.

Djuren i Tarangire 
Tarangires svaghet är att mängden djur varierar mellan olika tider på året. Dess styrka är att när parken väl är bra, då kan den vara mycket bra.

Under den svenska hösten, som är den bästa säsongen, råder torrperiod i Tarangire. Tillgången på ytvatten ute i markerna är då dålig, vilket får djuren att koncentreras till områden kring Tarangirefloden. Då kan stora mängder elefanter uppträda där, parallellt med att vandrande hjordar med gnuer och zebror så års uppehåller sig i parkens norra delar, dit de flesta safariresenärer förlägger sina besök, och är ett tillskott till det stationära djurbeståndet.


En elefanthjord vid en gyttjepöl.

Växtätare och apor 
Till de stationära djuren hör bland annat afrikansk buffel, giraff,impala, vattenbock, babian och grön markatta. Dik-dikantilopen, som är den minsta av antiloperna och väger mindre än tio kilo, trivs bra på den typ av torrare träd- och busksavann som finns i Tarangire och ses ofta. Också den största antilopen, elandantilopen, ses ibland.

Torrmarksarter som tofsörad oryx och mindre kudu förekommer i delar av parken, men bestånden är små och de ses inte särskilt ofta.Klippspringare och klippgrävlingar förekommer, liksom vårtsvin, rörbockoch Grants gasell.

Elefanterna är dock Tarangires signum. Beståndet i området uppgår till cirka 3 000 individer, som när de under torrperioder samlas nära vatten kan tyckas finnas överallt. Ibland uppträder de i samlade hjordar om hundratals djur, vilket är en safariupplevelse att minnas.

Under andra tider på året sprider sig elefanterna över större områden i och utanför parken, med följden att de ses i färre antal och inte lika ofta.


Impalahonor.

Rovdjur 
Även om Tarangire inte hör till de allra bästa kattdjursparkerna kan du mycket väl få se kattdjur under ett besök. Lejon och leoparder är de vanligaste, men också gepard ses emellanåt. Schakaler ses ofta.Manguster, som hör till de små rovdjuren, är inte ovanliga, och med lite tur kan du få se en serval, en av de små afrikanska katterna. Det görs också enstaka observationer av afrikansk vildhund, framför allt i parkens södra delar.


En lejonflock i norra Tarangire.

Fåglar 
De många naturtyperna gör Tarangire till en mycket bra fågelpark med stor artbredd. Parkens artlista uppgår till cirka 550 arter. Allra bäst ur fågelsynpunkt är ofta regnperioderna april–maj och november.

Bland fåglarna i parken finns vitbrynad sporrgök, vitbukad turako, gulstrupig frankolin, maskflyghöna, skrikhavsörn, gycklarörn, svartvingad glada, afrikansk pygméfalk, afrikansk klätterhök, mjölkuv, savannkungsfiskare, rödbukad papegoja, svarthuvad dvärgpapegoja, grön skratthärfågel, rödgul barbett, skattörnskata, svart flugsnappare, sydlig markhornkorp, struts och enfärgad glansstare.


Kohäger i Tarangire.

Reptiler 
Det finns inga krokodiler i vattendragen i Tarangire. De reptiler som ses oftast är som på så många andra håll småödlor, men också en större ödla, nilvaranen, förekommer. Den uppehåller sig nära vatten och ses ibland på de platser där djurskådningsvägarna korsar Tarangirefloden. Landsköldpaddor förekommer, liksom klippytonorm, även om den senare bara ses av få besökare. 

Djurskådning i Tarangire 
Nästan all logi för safariresenärer ligger i och utanför Tarangires nordligaste del. Det innebär att den mesta djurskådningen görs uppe i norr. Här ligger också huvudparkentrén, som ligger ungefär en och en halv timmes bilfärd från Arusha.


Elefanter och giraffer vid Tarangirefloden under torrperioden.

Lemiyon och Matete 
Områdena längst i norr kallas Lemiyon och Matete. Det är områden med omväxlande öppna och trädbevuxna gräsmarker, varifrån bergen Mount Meru och Kilimanjaro kan ses i fjärran under klara mornar. Här växer bland annat akacior och gott om baobabträd, och längs vattendragen (som frånsett Tarangirefloden oftast är helt torrlagda) många korvträd och en och annan tamarind. En skog av pylmarapalmer kantar ett område längs den västra flodstranden, medan en picknickplats med utsikt och toaletter ligger på den östra.

Bland däggdjuren i områdena syns många olika arter, exempelvis elefanter, impalor, giraffer och bufflar. Här brukar hjordarna med gnuer och zebror synas när de uppehåller sig i parken under höstarna. Lemiyon och Matete ligger norr respektive öster om Tarangirefloden, som löper genom hela parken och som ofta är ett bra område att spana efter djur i.

Många av småvägarna kring floden kan vara svårframkomliga under perioder med mycket regn. Det gäller också de vadställen där safarifordon kan korsa floden vid lågt vattenstånd. Den säkraste platsen att passera över till parkens västra halva är bron (Engelhard Bridge) strax söder om Tarangire Safari Lodge, men också den har varit stängd under perioder med extrema nederbördsmängder och höga vattenflöden.


Gnuer och zebror på vandring i norra Tarangire.

Burungi Circuit 
I den nordvästra delen av parken ligger Burungi Circuit, en 80 km lång djurspaningsrutt som för dig söderut längs Tarangirefloden och sedan västerut till parkgränsen. Rutten går genom områden med bland annat kandelaberträd, eland och andra antiloper. Här har du också de bästa chanserna att se den skygga mindre kudun, som är en antilop med skruvade horn.

Södra Tarangire 
Söder om Matete ligger stora våtmarksområden, som liksom Tarangirefloden innebär tillgång till vatten för djuren. Bufflar, elefanter, zebror och gnuer kan ses här. De flesta besökare som beger sig så här långt söderut i parken tar sig dock sällan längre än till de norra delarna av våtmarkerna, eller ungefär halvvägs genom parken räknat från parkentrén i norr.

Nationalparken fortsätter ytterligare 40–50 km söderut. Dessa södra delar av Tarangire är stora och i hög grad väglösa vildmarksområden som domineras av våtmarkerna Larmakau och Nguselororobi. Dessa vattenfylls under regnperioderna och förser Tarangirefloden med vatten under torrperioderna. Under de senare samlas djur och fåglar i våtmarkerna på grund av tillgången på vatten.

Avsaknaden av bra vägnät gör tillsammans med avstånden att få besöker de södra delarna av Tarangire. Här finns dock två mindre och mer exklusiva tältcamper, Oliver's Camp och Swala Tarangire. Det är i de sydligaste delarna av parken som chansen att se den afrikanska vildhunden är som störst.


Silale Swamp, en av våtmarkerna i södra Tarangire.

Besöka Tarangire 
Tarangire National Park är tillräckligt stor för att tillåta och kanske till och med kräva mer än bara ett kort besök, även om de flesta safarier som besöker parken bara stannar en natt. Skälet till det senare är att de än bättre parkerna Serengeti och Ngorongoro i regel finns med på samma reseprogram och prioriteras.

Vid ett kortare besök med en eller två djurskådningsturer hinner du se parkens norra delar. Mängden parkbesökare är liten, i synnerhet om du jämför med de stora dragplåstren bland parkerna i östra Afrika, t ex Masai Mara och Ngorongoro.

För att bege dig söderut i syftet att försöka se den afrikanska vildhunden bör du ha gott om tid till förfogande, då både avstånden från lodgerna i parken och områdena att avsöka är stora. Chansen att lyckas hitta vildhunden är likväl inte stor, eftersom antalet individer är litet. På en vanlig semestersafari, som ofta har en enda övernattning i Tarangire, saknas förutsättningar att besöka dessa delar av parken. I sällsynta fall observeras vildhunden betydligt längre norrut, så chansen att se den finns, även om den är försvinnande liten.


En dik-dikantilop i Tarangire.

Bästa tiden i Tarangire 
Parken brukar vara som bäst under augusti–november. Då finns många djurarter och gott om djur koncentrerade till lättnådda områden längs Tarangirefloden.

I vissa delar av Tarangire förekommer en hel del tsetseflugor, inte minst under perioder med regn. Flugorna är dock sällan något större problem i de norra parkdelar som de flesta safariturister besöker. Du kan dock räkna med att träffa på tsetseflugor, som biter som bromsar, längs den senare delen av vägen genom parken till Tarangire Sopa Lodge.


Strutsar i norra Tarangire.

 

 

 

 

[...Tillbaka...]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Parkskydd i Tanzania 
I Tanzania finns 14 nationalparker (plus en mängd viltreservat och andra naturskyddade områden – mer än tio procent av landets yta är naturskyddade). De administreras av park-myndigheten
 Tanapa, som har en kår av parkvakter till sitt förfogande för att skydda djurlivet och naturen. Man bevakar parkentréerna, patrullerar i jakt på tjuvjägare, ser till att safarituristerna inte stör djuren m m. Tanapa har också campingplatser och gäststugor i många parker.

 

Djuren i parkerna 
Vilka djur du har chans att se beror på vilka parker du besöker, eftersom alla djurarter inte finns överallt. Du får t ex inte se noshörningar om du åker till
Lake Manyara, eftersom där inte finns några. Serengeti är en bra park för att se kattdjur, Ngorongoro för att se noshörningar och Tarangire för att se elefanter.

 

Parkregler 
Parkerna är naturskyddade områden där djuren har företräde och där särskilda regler gäller för oss besökare. Reglerna varierar i någon mån mellan olika parker, liksom mellan olika parktyper. Exempel på några typiska regler i en nationalpark är:
· Hastighetsbegränsning 40 eller 50 km/tim. Bilkörning offroad är förbjuden. Bilkörning i mörkret är förbjuden.

· Håll avstånd till djuren. Stör dem inte. Förfölj dem inte. Mata dem inte.

· Gå inte ur fordonet annat än på särskilda platser där detta är tillåtet.

· Ta inte med växter eller djur in i parken. Ta inte med växter, djur, stenar eller andra naturföremål ut ur parken.

· Skräpa inte ned. Elda inte annat än på särskilda platser där detta är tillåtet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Copyright(c) 2011 Pumba Safaris & Adventures Ltd.. All rights reserved.
info@pumbasafaris.com